Änligen min tur, jag var påväg att gå. Jag går in för att samtala. Kuratorn ser at jag fått en remiss från bröstenheten, tror nog att det är en cancerpatient framför sig. Jag får berätta om att jag hade mjölk i brösten. Hon svarar mig att det var tur att det inte var något farligt. I samband med at jag talar om de svullna mjölkgångarna berättar jag om anledningen till dem, min förlorade bebis och resan dit. Hon säger att eftersom bebisen dog behövde jag inte ta det beslutet själv. Jag säger emot och säger att det gör mig ledsen att alla förutsätter att jag ska känna så. Om de tankarna ska komma ska det komma från mig. Till och med specialistläkaren talade så, att jag kunde glädjas åt att naturen gjort sitt val och att jag då slapp göra det. Efter en stund kommer hon fram till att familjeläkaren ska hjälpa mig med detta. Hon letar upp min mottagning och tittar på de olika namnen läkarna har och säger högt "vad många utlänningar de är". Jag svarar henne "som om det spelar någon roll". Hon ber mig säga det igen då hon inte uppfattar vad jag säger. När jag gör det säger hon att det självklart inte spelar någon roll men att det är så svårt att uttala såna namn. Sen vill hon boka en tid där vi ska samtala mer? Jag som precis blivit hänvisad vidare. Nej tack svarar jag.

Jag var vid minneslunden för en tid sedan och kände att den stunden var fin. Nu är mina känslor upp och ner igen samtidigt som jag upplever att det inte finns tid till sorg. Jag vill gå vidare, jag vill inte sörja mer. Jag vill inte ha mjölk. När jag skriver detta sticker det till i hela vänster bröst och upp mot armhåla, det kliar och sticks. Det är som att ju mer jag tänker på Emil, desto mer tror brösten att det är dags att mätta. Du skulle varit hos mig lilla bebis.

Känner just nu 02.45 att jag ska skriva av mig och vara uppriktig. Sitter här med tårarna rinnandes pågrund av den mytonspunna amningen. Jag har suttit och försökt förklarat känslorna för min sambo men jag vet inte om han förstår exakt. Som mamma/kvinna är ett av många livsuppgifter inför ens barn att amma åtminstonde 6 månader. Genom amningen överför du antikroppar till ditt barn som gör att barnet får en friskare start på livet. Mitt barn föddes i vecka 35 och vi behövde mata med spruta och kopp den första tiden då sugreflexerna inte var de bästa. Jag satt med elektronisk pump och sedan handpump för att få igång amningen. När det äntligen rann till var lyckan gjord, jag hade lyckats och hade nu möjligheten att mätta mitt barn på riktigt.
Utifrån de åsikter jag har fått lära mig av omgivnigen sedan jag var barn har jag förstått att jag som biologisk mamma till ett barn ska det amma, punkt och slut, inga men. Nu är det så att amningen för mig inte har gått så bra. Första tiden gick vårat barn inte upp i vikt ordentligt, tillslut (efter många om och men) började vi med ersättning. Jag fick fick hela tiden höra att det skulle ordna sig, jag skulle få till det. Det gällde bara att jag skulla ha en jävla anamma så skulle jag fixa det. Ersättningen var en tillfällig lösning som skulle vara till stöd tills ammningen gick lysande. Lysande har det dock aldrig riktigt gott och nu sitter jag här med två ganska tömma bröst och gråten i halsen. Mitt barn ligger mätt och belåten, men istället för min bröstmjölk har jag fått nattat henne med ersättning.
Aldrig i livet att jag trodde det skulle kännas såhär jobbigt. Det är inte bara mina tankar utan allas frågor och min känsla av att hela tiden behöva försvara mig, min roll som mamma. Första tiden ville att veta hur förlossnigen var, nu vill alla veta hur amningen går, hur ofta mitt barn äter, hur mycket jag ammar, hur mycket ersättning jag ger, hur bra mamma jag är alltså. Jag duger inte förän jag helammar. Mitt barn kommer aldrig bli så nöjd som ett helammat barn.