När jag blev gravid och slutade vara festtillgänglig slutade jag umgås med många kompisar. Nu har jag istället några få goda vänner istället för 78 festliga partykompisar. En del vänner kan liksom umgås ändå och det är de som är viktiga. Jag må vara patetisk som skriver detta men fan vad skönt det är att veta vilka som är ens riktiga vänner och ingen såndär "hejjagärledsenochjagringerdigvän". Att bli mamma har alltid varit min dröm och nu vill jag leva i den. Det är så lätt att skriva massa dravell och fina ord men att finnas till verkar vara svårare. Jag har ingen lust att försöka bibehålla vänskapskontakter som ändå runnit ut i sanden för så länge sedan. Jag har nu mina få och jag är så glad över dem.

Apropå min graviditet, min nya lilla familjemedlem, jag trodde aldrig att människor som stog en nära kunde behandla en som de gjorde. En del människor vet nog inte om hur ont deras egoism(av den dåliga sorten) gör och jag försöker/försökte gång på gång att inte bry mig om dem. Vad säger de om dem? Att de ska vara närstående som ignonerar min största dröm? De som i stort sett alltid varit min rädsla att det inte ska ske. Att de sedan kan skriva poetiska vackra saker har gjort mig ännu mer ledsen.

Funderade precis på att skriva ett mail till en av dessa, men jag har ingen möjlighet i dagsläget att lägga energi på att förklara något. Just nu sover min lilla familj men annars vill jag inte lägga min vakna tid på folk som inte förtjänar den. För egocentriska "detärsyndommig"människor som snor energi mer än va de ger energi kan jag inte ha i mitt liv längre. Jag har fått leka socialkontor/psykolog/familj tillräckligt länge (har inte haft något problem med det förän nu när jag insett att det inte var värt något).

Det verkar som om min lilla skitunge har börjat få tänder. Det dregglas hej villt och handen ska in hela tiden, det klagas på ett annat sätt än det vanliga "hungergnället". Hon äter mindre och har feber då och då under dagarna. Jag har varit iväg och köpt en tuggleksak idag som man kunde kyla men den var lite svåranvänd då hon inte har världens koll på händerna än..
En gullig grej i alla fall... Mitt under gnället imorse fick jag ett leende när hon såg mig för att sedan bli lite gnällig igen, jag log till henne och hon sken upp igen. Då blev jag glad sådär rakt in i hjärtat. Trots tandont så blev hon glad att se mig.

Gick in på tekikmagasinet själv idag..

-hej kan jag få se på erat hästhuvud?
-får jag prova?
-kan inte du ta kort på mig?
-men inte vet jag hur du tar kort, jag ser ju ingenting genom det här huvudet.
-tack tack.

När jag blev gravid var jag redan överviktig och gick antagligen inte upp så mycket i vikt för att jag redan hade lite att ta av. Jag fick veta på första besöket hos barnmorskan att det var viktigt att inte gå upp för mycket som överviktig och gravid då det kunde leda till en del sjukdommar så som graviditetsdiabetes m.m. Jag valde därför att komma på fler kontroller och väga mig för att ha koll. Någon våg har jag inte hemma då jag blev knäpp som yngre när jag hade det. Gick och vägde mig x antal gånger per dag och det ledde inte till något bra mående.
Yada, yada åter till graviditeten... Höll det bra och gick inte upp mer än ungefär 6 kilo. När jag hade födit så gick jag ner drygt 9 kilo men efter födseln blev det en hel del fikor, många kom för att se vårat barn och det blev kaffe och fikabröd nästan varje dag ett tag. Eftersom jag ammade i 12 veckor så gick jag nog inte nämnvärt upp i vikt men det kändes ändå att det fick räcka efter ett tag.. Har som sagt ingen våg så har inte världens bästa koll. Nu har jag börjat motionera på mitt vis, börjat promonera och har hållt det i fyra dagar nu. Det vore både skönt och roligt att kunna gå ner någon storlek i kläderna, både för hälsan och för min egen del.
För drygt 2-3 år sedan provade jag att äta http://www.apoteket.se/privatpersoner/radochprodukter/common/produktinformation.aspx?Varuid=243015 (Alli). Preparaten hade precis blivit receptfritt och det var reklam för läkemedlet överallt. Höll kanske inte på mer än en vecka men det sket sig ändå. (På fler än ett sätt, haha ush.) Då fick jag näringssbrist, spydde som en galning och svimmade flertalet gånger på akuten. Jar aldrig känt mig så svag som jag var då. (Jo kanske under graviditen då jag också spydde som en galning och fick näringsbrist men..) Kroppen sket ju ut allt fett och det behövdes ju tydligen för jag fick komma in på sjukhus då. Efter kontrollen var min pappa snäll och gick till kiosken och köpte en fanta som jag klunkade i mig. Jag var ju helt tom på energi och då sa doktorn när jag låg där och var helt borta "ska du gå ner i vikt ska du ju inte dricka den där". Då höll han på att få en smäll. Haha. Så jag skiter i Alli och annat och tänker försöka gå ut och gå, så enkelt och simpelt att jag nästan  måste klara av det. Vikten kanske inte blir en nämdbars skillnad på men jag får börja i min takt, jag vet att det inte blir något utav det annars.

http://svt.se/2.33919/1.2794966/amputerat_ben_-_inte_bestaende_skada?lid=puff_2795160&lpos=rubrik

Ikväll har jag haft drygt 30 minuters ensamtid, inte särskilt långt men ack så välbehövligt. Jag skulle nog kunna se till att få mer tid ensam men det blir inte av bara. Alltid är det något, ett telefonsamtal, en blöja, en sambo, en mormor eller något annat. Tror nog jag ska se till att gå en sväng själv varje dag. (Okej det där vet jag att jag inte kommer hålla men jag kan vell få drömma lite.) Det var verkligen jätteskönt, synd att jag gick och vände mig om efter eventuella rånare, våldtäktsmän och banditer dock. Får väll gå på dagen om jag ska slippa den rädslan. Jag vet att chansen är liten att jag stöter på någon men en cyklande person i en tunnel är läskigare på kvällen än på dagen fast det är samma stackars människa som jag räds åt.
Nej nu ska jag fortsätta med mitt... Det blir att läsa lite bloggar innan jag somnar, allt från ointressanta Paow och gänget till lite mer kvalitativa bloggar så som Lady Dahmer. <3

Manga? Skamligt.

Jag, min kompis och min lilla bebis var inne på ett offentligt skötrum idag. Där finns massor av fotöljer, "amningsvänligt" typ. Hela rummet var fullt av 12åringar idag, 15 stycken skulle jag gissa på. Någon var påväg att resa sig när vi kom och jag sa högt att de gärna fick vara kvar för min del. De satt kvar och skrattade, skrek och hade allmänt roligt som man har när man är 12 år. De var ett typiskt "häftigt 12årsgäng", ena riktiga fjortisar alltså. Vet inte riktigt hur det gick till men på något vänster säger de något och jag blev provocerad för att jag var ju trevlig och lät de vara kvar. Sen säger jag några väl valda ord som jag inte tänker skriva här. Blir kallad för jävla kärring till slut i alla fall. Tänk att en grupp barn kan provocera så mycket... Ska göra mitt yttersta för att min unge inte blir en sån där dryg jävel.

Jag har inga småsyskon och har inte världens koll på spädbarn och bebisar. Barn är en sak men att roa en liten bebis och umgås 24/7 är en helt annan. Jag har frågat min mamma x antal gånger om mitt barn är "normalt" och om jag verkar göra rätt. Hon har gång på gång intygat att min lilla bebis verkar vara en nöjd och belåten liten bebis och att jag är en fin mamma. Men så hände något.. Jag började läsa.. Helt otroligt vilken känsla det gav, en tremånaders liten pys ligger och lyssnar häpnadsväckande när jag läser med inlevelse om Mamma Mu och kråkan, Gittan och älgbrorsorna, Lill-Zlatan och Morbror Raring och andra böcker jag har här hemma. Hon börjar jollra och jag upptäcker hur hon uppskattar mitt läsande.


Denna bok hittade jag för en femma på Stadsbibliotekets årliga utförsäljning.

"Utförsäkrad av försäkringskassan av Jimmy James Fredriksson skrivit den 2 maj 21.27

2006 då fyra år ung drabbades våran dotter Meja av cancer en hjärntumör, vi fick veta att hon måste akutopereras medans hon fortfarande var nedsövd efter magnetröntgen och chansen för överlevnad var ca 30 procent. Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra "kan du höra att pappa är här" nöp hon mig i fingret ibland. månaderna rullade på i ovisshet och det var tunga dagar på lasarettet med strålning och cellgifter vilket resulterade i att Meja kunde spy i dagar och däremellan hosta upp sina egna blodiga slemhinnor, men mitt i allt detta elände blev hon långsamt bättre och kunde efter några månader sitta upp i sängen och en tid senare även formulera några ord. Drygt ett år senare blev vi utskrivna och Meja blev långsamt bättre och bättre, hon hade stora rörelsehinder och pratade lite otydligt men vi kämpade varje dag med rehab och hon lärde sig gå med våran hjälp och pratade bra. Meja började skolan, hon var inte som alla andra men trots sina men älskade hon livet.

Våren 2011 började Meja bli svag i ena armen, vi ville inte tro det värsta men både jag och Linda visste innerst inne att detta inte var bra. Vi fick beskedet att hon insjuknat igen och att det inte fanns något dom kunde göra för henne.

Vi beslutade oss för ta vara på tiden vi hade kvar med våran älskling vi reste till ställen som Meja gillade Disneyland, kolmården, varberg mfl, även om vi var sorgsna i hjärtat hade vi en kul tid och bestämde oss för att inte bryta ihop för Meja och lillasysters skull, men ibland försvann jag eller Linda utan anledning för att lätta på trycket och gråta. Till slut började sjukdomen ta överhand och Meja blev snabbt sämre, hon kämpade in i det sista med att sitta upp i soffan och försöka äta själv, men sista veckarna blev hon sängliggande och orkade inte prata så mycket, jag brukade bära ut henne med madrass och täcke på alltanen, jag inbillar mig att hon behövde frisk luft och lite sol.

22 oktober somnade Meja in hemma i våran säng, jag och linda låg och höll om henne länge efter att hon slutat andas. Vi pratade inte så mycket med Meja om döden men vid ett par tillfällen pratade hon och Linda, och Meja ville inte bli begravd i en kista hon ville ha sin säng och mammas täcke. Som far hade jag inget val, jag gick ut i garaget och byggde om hennes säng, till en sängkista.

Vardagen börjar sakta komma tillbaka, sorgen finns hela tiden närvarande men jag lär mig att hantera den bättre och bättre. Jag jobbar nu halvtid och det går men efter 4-5 timmar tar orken slut och det kommer mörka tankar, värst är i bilen när man kör själv och sitter och tänker. För första gången i mitt liv kan jag säga att jag längtar efter att få dö. Om det inte varit för lilla ida och min älskade fru hade jag utan tvekan följt Meja på hennes resa, vart den än skulle fört oss.

Men halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent duger inte åt försäkringskasan. och att man har kämpat i fem år mot cancern med ens egen dotters död som utgång verkar inte vara så märkvärdigt, dom har tagit beslut att jag kan jobba heltid och försäkrat ut mig, hon som tagit detta beslut är en handläggare i Umeå som heter Marlene Larsson.

Marlene Larsson har tagit detta beslut utan att ens ha träffat mig och aldrig frågat hur jag mår, och när hon ringer och ger mig beskedet är hon helt kall, beklagar sig inte att lagen ser ut så här, utan säger rakt ut lite stolt att "JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!"

Detta är min berättelse förkortad och förenklad, men saklig. Jag förväntar mig inte att försäkringskassan ska ändra sig och behöver ingen ömkan, men om ni som läser detta kan vara snäll och DELA detta för allt vad ni orkar kan så många som möjligt se det. Då kanske nästa som råkar ut för dom här dårarna kan bli bättre behandlad och kanske till och med kan få sörja i sin agen takt.

 

"

Jag har varit på semester i stockholm ett par dagar, dessa kändisar spananade jag in.. Lars Ohly, "Annika" från Eva och Adam, Babben Larsson och Peter Siepen. Glassigt värre!

Att få barn behöver inte vara dyrt.





















1 Hoodtröja med fickor på mage och bröst, kedja i guldfärg. =38 kronor
2 Längre hjärthood/tunika med luva? med ficka på mage. =byte ifrån klädbytardag.
3 Body från Molo med rymdtema och gula detaljer. =48 kronor
4 Adidas luvtröja ned fickor på magen. =59 kronor
5 POP/Polarn o Pyret Windstopper fleece med tillhörande mössa (overallen blev nedspydd och är i tvätten.) Mössa på köpet. =230 kronor

Alla priser är med frakten inräknad.
Mycket roligare att hitta riktigt fina plagg billigt än att hitta någorlunda "åh"-kläder i butik för en dyrare slant.
Jag handlar inte ekologisk mat då jag bara tänker på priset tyvärr, är ekologiskt billigare så tar jag det men annars inte. Men att handla secondhand kanske kan väga upp den delen, vi är miljövänliga på olika vis. Det här får bli mitt sätt..

Häromdagen såg jag ett bekant ansikte, så bekant att jag var tvungen att fråga om det verkligen var han. "Ursäkta men har du arbetat på en leksaksaffär?". Visst stämde det! Han blev glad men ack så förvånad, det visade sig att han slutade arbeta där för 12 år sedan och jag är inte ens 23 än så det här var alltså när jag var 10 år ungefär. Fan vad jag är ball ibland.

Jag är inte felfri och har ännu inte lyckats ta bort dessa "åhhejjaguppmärksamarhurduserut"komentarer. Men jag vill inte att mitt barn ska bli någon som drar i det obefintliga hullet på maget och som tror att man blir lycklig om man blir lite smalare och lite sötare. Speciellt nu när skönhetsnojan är större än någonsin, operationer hit och dit. Ett litet ingrepp på lunchen sådär bara.
http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/april/jag-spyr-pa-alla-dessa-javla-prinsessmorsor-s.html#comment

Tackar Lady Dahmer ännu en gång för ett bra inlägg. Om ni har några minuter över så läs hennes blogg, finns en hel del att ta in där. Inte allt såklart, det ska du inte göra någonstans, det gäller ju att solla även från de bästa.

(För er som inte förstår, det handlar inte om att inte klä sitt barn i klänning och rosa. Det handlar om såmycket mer. Mitt barn kan ha både rosa och klänning och jag ska inte tvinga på henne tuffa "pojkkläder". Men faktum är att hon inte kan bestämma än hur hon vill vara klädd, idag blev det en rosa 'onepiece' och ja det är helt okej.)