Amning.
Känner just nu 02.45 att jag ska skriva av mig och vara uppriktig. Sitter här med tårarna rinnandes pågrund av den mytonspunna amningen. Jag har suttit och försökt förklarat känslorna för min sambo men jag vet inte om han förstår exakt. Som mamma/kvinna är ett av många livsuppgifter inför ens barn att amma åtminstonde 6 månader. Genom amningen överför du antikroppar till ditt barn som gör att barnet får en friskare start på livet. Mitt barn föddes i vecka 35 och vi behövde mata med spruta och kopp den första tiden då sugreflexerna inte var de bästa. Jag satt med elektronisk pump och sedan handpump för att få igång amningen. När det äntligen rann till var lyckan gjord, jag hade lyckats och hade nu möjligheten att mätta mitt barn på riktigt.
Utifrån de åsikter jag har fått lära mig av omgivnigen sedan jag var barn har jag förstått att jag som biologisk mamma till ett barn ska det amma, punkt och slut, inga men. Nu är det så att amningen för mig inte har gått så bra. Första tiden gick vårat barn inte upp i vikt ordentligt, tillslut (efter många om och men) började vi med ersättning. Jag fick fick hela tiden höra att det skulle ordna sig, jag skulle få till det. Det gällde bara att jag skulla ha en jävla anamma så skulle jag fixa det. Ersättningen var en tillfällig lösning som skulle vara till stöd tills ammningen gick lysande. Lysande har det dock aldrig riktigt gott och nu sitter jag här med två ganska tömma bröst och gråten i halsen. Mitt barn ligger mätt och belåten, men istället för min bröstmjölk har jag fått nattat henne med ersättning.
Aldrig i livet att jag trodde det skulle kännas såhär jobbigt. Det är inte bara mina tankar utan allas frågor och min känsla av att hela tiden behöva försvara mig, min roll som mamma. Första tiden ville att veta hur förlossnigen var, nu vill alla veta hur amningen går, hur ofta mitt barn äter, hur mycket jag ammar, hur mycket ersättning jag ger, hur bra mamma jag är alltså. Jag duger inte förän jag helammar. Mitt barn kommer aldrig bli så nöjd som ett helammat barn.
Utifrån de åsikter jag har fått lära mig av omgivnigen sedan jag var barn har jag förstått att jag som biologisk mamma till ett barn ska det amma, punkt och slut, inga men. Nu är det så att amningen för mig inte har gått så bra. Första tiden gick vårat barn inte upp i vikt ordentligt, tillslut (efter många om och men) började vi med ersättning. Jag fick fick hela tiden höra att det skulle ordna sig, jag skulle få till det. Det gällde bara att jag skulla ha en jävla anamma så skulle jag fixa det. Ersättningen var en tillfällig lösning som skulle vara till stöd tills ammningen gick lysande. Lysande har det dock aldrig riktigt gott och nu sitter jag här med två ganska tömma bröst och gråten i halsen. Mitt barn ligger mätt och belåten, men istället för min bröstmjölk har jag fått nattat henne med ersättning.
Aldrig i livet att jag trodde det skulle kännas såhär jobbigt. Det är inte bara mina tankar utan allas frågor och min känsla av att hela tiden behöva försvara mig, min roll som mamma. Första tiden ville att veta hur förlossnigen var, nu vill alla veta hur amningen går, hur ofta mitt barn äter, hur mycket jag ammar, hur mycket ersättning jag ger, hur bra mamma jag är alltså. Jag duger inte förän jag helammar. Mitt barn kommer aldrig bli så nöjd som ett helammat barn.
Kommentarer
Postat av: Lisa
I like nice people tröjan är köpt på JC
Postat av: Anonym
Jag förstår helt hur du känner, har själv suttit där på natten med tårarna rinnande.
Jag fick igång min amning först efter två månader, och det efter pumpande varvat med amning varvat med ersättning och blödande, varande bröst.
Om jag hade vetat vad jag vet idag skulle jag aldrig lyssnat på andra, utan vara nöjd med ersättningen, så som min dotter uppenbarligen var.
Jag vet inte varför människor, mammor, ska vara så elaka mot varandra, när vi egentligen ska stötta varandra.
Stå på dig och var i stället glad att du slipper allt vad mjölkstockning och avvänjning heter :-)
Postat av: elin
Tack du okända. <3
Trackback