tankebanken

När jag blev gravid och slutade vara festtillgänglig slutade jag umgås med många kompisar. Nu har jag istället några få goda vänner istället för 78 festliga partykompisar. En del vänner kan liksom umgås ändå och det är de som är viktiga. Jag må vara patetisk som skriver detta men fan vad skönt det är att veta vilka som är ens riktiga vänner och ingen såndär "hejjagärledsenochjagringerdigvän". Att bli mamma har alltid varit min dröm och nu vill jag leva i den. Det är så lätt att skriva massa dravell och fina ord men att finnas till verkar vara svårare. Jag har ingen lust att försöka bibehålla vänskapskontakter som ändå runnit ut i sanden för så länge sedan. Jag har nu mina få och jag är så glad över dem.

Apropå min graviditet, min nya lilla familjemedlem, jag trodde aldrig att människor som stog en nära kunde behandla en som de gjorde. En del människor vet nog inte om hur ont deras egoism(av den dåliga sorten) gör och jag försöker/försökte gång på gång att inte bry mig om dem. Vad säger de om dem? Att de ska vara närstående som ignonerar min största dröm? De som i stort sett alltid varit min rädsla att det inte ska ske. Att de sedan kan skriva poetiska vackra saker har gjort mig ännu mer ledsen.

Funderade precis på att skriva ett mail till en av dessa, men jag har ingen möjlighet i dagsläget att lägga energi på att förklara något. Just nu sover min lilla familj men annars vill jag inte lägga min vakna tid på folk som inte förtjänar den. För egocentriska "detärsyndommig"människor som snor energi mer än va de ger energi kan jag inte ha i mitt liv längre. Jag har fått leka socialkontor/psykolog/familj tillräckligt länge (har inte haft något problem med det förän nu när jag insett att det inte var värt något).