2,5 år senare skriver jag igen.
Min kropp har inte förstått att jag inte ska få någon bebis att mätta. Idag hade jag en tid på Bröstenheten efter en tid av orolighet. Jag har haft flera symtom med brösten och via telefon fick jag en bedömning att det var svullna mjölkgångar sedan graviditeten. Det kändes tveksamt och innerst inne har jag tvivlat. Under kontrollen klämde och kändes det på brösten medan jag fick stå, sitta och ligga. När jag låg på britsen säger Läkaren att jag har knölar i båda brösten. Jag upplever stunden efteråt som lång men det kanske handlade om sekunder. Hon berättar att det är som första misstanken, mjölkgångarna är svullna och det är de som utgör knölar. Mina bröst har inte förstått att Emil är död. Det blev som ett slag i ansiktet och jag var inte beredd på känslorna. Det har gått flera månader och psykiskt tänkte jag att läkningen gått längre.
Jag var vid minneslunden för en tid sedan och kände att den stunden var fin. Nu är mina känslor upp och ner igen samtidigt som jag upplever att det inte finns tid till sorg. Jag vill gå vidare, jag vill inte sörja mer. Jag vill inte ha mjölk. När jag skriver detta sticker det till i hela vänster bröst och upp mot armhåla, det kliar och sticks. Det är som att ju mer jag tänker på Emil, desto mer tror brösten att det är dags att mätta. Du skulle varit hos mig lilla bebis.
Kommentarer
Trackback
