Min bebis
Blev hänvisad att gå till en kurator. Jag åkte hemifrån 07:00. På plats på sjukhuset satt jag och väntade in min tid, jag var ute i god tid och såg dagen vakna. Jag satt med en kopp kaffe och iakttog alla människor. Jag visste vad som skulle komma så mina ledsna känslor inför min lilla bebis var redan där. Väl på plats i väntrummet sätter jag mig ner för att vänta ännu mer. Personal kliver in och går förbi mig, öppnar sitt rum och går in men väljer att hålla dörren öppen. Sittamdes utanför hör jag personalen ringa vad jag förstår det som, sin kollega. Jag hör ilskna över kollegor och arbeten. Jag som inte ens vill vara där känner mig ännu mindre benägen att känna mig trygg och välkommen. Samtalet pågår kanske tio minuter, jag sitter utanför och gråter.
Änligen min tur, jag var påväg att gå. Jag går in för att samtala. Kuratorn ser at jag fått en remiss från bröstenheten, tror nog att det är en cancerpatient framför sig. Jag får berätta om att jag hade mjölk i brösten. Hon svarar mig att det var tur att det inte var något farligt. I samband med at jag talar om de svullna mjölkgångarna berättar jag om anledningen till dem, min förlorade bebis och resan dit. Hon säger att eftersom bebisen dog behövde jag inte ta det beslutet själv. Jag säger emot och säger att det gör mig ledsen att alla förutsätter att jag ska känna så. Om de tankarna ska komma ska det komma från mig. Till och med specialistläkaren talade så, att jag kunde glädjas åt att naturen gjort sitt val och att jag då slapp göra det. Efter en stund kommer hon fram till att familjeläkaren ska hjälpa mig med detta. Hon letar upp min mottagning och tittar på de olika namnen läkarna har och säger högt "vad många utlänningar de är". Jag svarar henne "som om det spelar någon roll". Hon ber mig säga det igen då hon inte uppfattar vad jag säger. När jag gör det säger hon att det självklart inte spelar någon roll men att det är så svårt att uttala såna namn. Sen vill hon boka en tid där vi ska samtala mer? Jag som precis blivit hänvisad vidare. Nej tack svarar jag.
Kommentarer
Trackback
