Min bebis
Blev hänvisad att gå till en kurator. Jag åkte hemifrån 07:00. På plats på sjukhuset satt jag och väntade in min tid, jag var ute i god tid och såg dagen vakna. Jag satt med en kopp kaffe och iakttog alla människor. Jag visste vad som skulle komma så mina ledsna känslor inför min lilla bebis var redan där. Väl på plats i väntrummet sätter jag mig ner för att vänta ännu mer. Personal kliver in och går förbi mig, öppnar sitt rum och går in men väljer att hålla dörren öppen. Sittamdes utanför hör jag personalen ringa vad jag förstår det som, sin kollega. Jag hör ilskna över kollegor och arbeten. Jag som inte ens vill vara där känner mig ännu mindre benägen att känna mig trygg och välkommen. Samtalet pågår kanske tio minuter, jag sitter utanför och gråter.
Änligen min tur, jag var påväg att gå. Jag går in för att samtala. Kuratorn ser at jag fått en remiss från bröstenheten, tror nog att det är en cancerpatient framför sig. Jag får berätta om att jag hade mjölk i brösten. Hon svarar mig att det var tur att det inte var något farligt. I samband med at jag talar om de svullna mjölkgångarna berättar jag om anledningen till dem, min förlorade bebis och resan dit. Hon säger att eftersom bebisen dog behövde jag inte ta det beslutet själv. Jag säger emot och säger att det gör mig ledsen att alla förutsätter att jag ska känna så. Om de tankarna ska komma ska det komma från mig. Till och med specialistläkaren talade så, att jag kunde glädjas åt att naturen gjort sitt val och att jag då slapp göra det. Efter en stund kommer hon fram till att familjeläkaren ska hjälpa mig med detta. Hon letar upp min mottagning och tittar på de olika namnen läkarna har och säger högt "vad många utlänningar de är". Jag svarar henne "som om det spelar någon roll". Hon ber mig säga det igen då hon inte uppfattar vad jag säger. När jag gör det säger hon att det självklart inte spelar någon roll men att det är så svårt att uttala såna namn. Sen vill hon boka en tid där vi ska samtala mer? Jag som precis blivit hänvisad vidare. Nej tack svarar jag.
2,5 år senare skriver jag igen.
Min kropp har inte förstått att jag inte ska få någon bebis att mätta. Idag hade jag en tid på Bröstenheten efter en tid av orolighet. Jag har haft flera symtom med brösten och via telefon fick jag en bedömning att det var svullna mjölkgångar sedan graviditeten. Det kändes tveksamt och innerst inne har jag tvivlat. Under kontrollen klämde och kändes det på brösten medan jag fick stå, sitta och ligga. När jag låg på britsen säger Läkaren att jag har knölar i båda brösten. Jag upplever stunden efteråt som lång men det kanske handlade om sekunder. Hon berättar att det är som första misstanken, mjölkgångarna är svullna och det är de som utgör knölar. Mina bröst har inte förstått att Emil är död. Det blev som ett slag i ansiktet och jag var inte beredd på känslorna. Det har gått flera månader och psykiskt tänkte jag att läkningen gått längre.
Jag var vid minneslunden för en tid sedan och kände att den stunden var fin. Nu är mina känslor upp och ner igen samtidigt som jag upplever att det inte finns tid till sorg. Jag vill gå vidare, jag vill inte sörja mer. Jag vill inte ha mjölk. När jag skriver detta sticker det till i hela vänster bröst och upp mot armhåla, det kliar och sticks. Det är som att ju mer jag tänker på Emil, desto mer tror brösten att det är dags att mätta. Du skulle varit hos mig lilla bebis.
